Har just sett en riktig skräckfilm: ”Svinalängorna”. Filmen är baserad på Susanna Alakoskis roman med samma namn, regi Pernilla August. Naomi Rapace är utmärkt i rollen som Leena, mamman vars hemska barndomsminnen tränger fram efter ett telefonsamtal. Men starkast tycker jag Tehilla Blad är i rollen som Leena som barn. Hennes förtvivlan över mammans och pappans bråk, hur hon blir den som försöker få något lite i vardagen att fungera, ansvarstagandet för lillebror Sakari, hjälpa den aspackade pappan på fötter….tyvärr en verklighet för många barn även idag. Skräcken lyser ofta i den unga Leenas ögon, en skräck som bubblar upp när hon som vuxen möter sin mamma igen.

Det är en tät film som griper tag, den gör ont, det är fysiskt och psykiskt obehagligt. De priser och utmärkelser som ramlat över filmen känns som välförtjänta.

Omfattningen av alkoholrelaterade problem KAN påverkas

Svinalängorna är ingen underhållningsfilm, det är en film om elände och mänsklig förnedring, med en tydlig orsak – alkoholmissbruk. Verkligheten överträffar dikten heter det – så sant så sant. Det får man klart för sig gång efter gång när man läser socialtjänstens utredningar om barn som far illa. Alla problem är inte att hänföra till alkohol- eller narkotikamissbruk, men en förskräckansvärt hög andel. Förekomsten av psykisk sjukdom och liknande orsaker till bristande föräldraförmåga, det är svårt att påverka. Men alkohol- och narkotikarelaterade problem kan var och en påverka. Det är enkelt, det gäller bara att dricka alkohol mer sällan och mindre vid varje tillfälle. Sammantaget ger det stora positiva effekter.

I en av de utredningar som jag nyligen läst stod det om en nioårig pojke som reagerat starkt på att pappan i det familjehem han bor i druckit en öl. Eftersom man förstått att det inte är bra för killen att familjehemspappan tar en öl ibland så avstår man nu helt från alkohol. Orsaken: Killen kommer från ett hem präglat av att biologiska mamman och pappan missbrukar såväl alkohol- som narkotika. All den rädsla som han upplevt när föräldrarna varit berusade eller påtända befarade han skulle dyka upp igen. Men så blir det inte, han har det tryggt nu. Det är ett bra familjehem som snabbt fångade upp signalerna från pojken.

Barnets bästa i fokus

Jag än inte sett det ”Uppdrag granskning” som handlar om några barn i Sandviken som enligt TV-programmet omhändertogs på alltför lösa grunder. Det är möjligt att det är sant, utan underlag och utredningar är det svårt att bedöma vad som skulle gjorts och inte. Men det allmänna skallet på socialtjänsten ställer jag inte upp på. Socialtjänstens medarbetare har ett vanskligt och ansvarsfullt arbete. De har till uppgift att hela tiden se till BARNETs bästa och barnets perspektiv. Det är inte ovanligt vid förhandlingar om omhändertaganden enligt LVU, Lagen om vård av unga, att föräldrarna är emot, medan advokaten som rättsligt företräder barnet tillstyrker omhändertagande. Det är aldrig lätta beslut att ta, att ansöka om att skilja barnen från föräldrarna. Men när det är tydligt att barn far illa, då kan man inte tveka. Det är för övrigt förvaltningsrätten som beslutar, inte socialtjänsten.

Att höra av sig om befarade problem

Tveka ska man heller inte göra att anmäla till socialtjänsten när man befarar att något barn far illa. Det är en skyldighet för de som jobbar professionellt med barn, men även andra bör höra av sig om man är oroad. Det att visa omtanke om barnet eller barnen. Hellre en utredning för mycket än en för lite.  Om det visar sig att oron var obefogad – bra! Några föräldrar har ifrågasatts, men det var falskt alarm. Men om oron nu VAR befogad? Då var det ju på tiden att någon reagerar, så att ett barn som far illa får hjälp och stöd. Det behöver ju inte leda till omhändertagande, utan till en stödinsats av något slag. Viktigast är att bryta en negativ utveckling på så tidigt stadium som möjligt. Hellre en utredning för mycket än en för lite. För vem kan försvara att blunda med öppna ögon, att se problem, se barn som far illa – men inte reagera?? Det kan i vart fall inte jag försvara. Men ett ingripande som vid närmare utredning visar sig vara obefogat, det kan jag försvara. Hellre en utredning för mycket än en för lite. Det handlar om att alltid ha barnets bästa som utgångspunkt. Inte bara för att det står i artikel 3 i FNs barnkonvention och i svenska lagar, utan att det är något djupt grundläggande och mänskligt att värna om barnen.

Anders A. Aronsson (FP)

ordförande i socialnämnden för barn och unga, Uppsala kommun

Nu lanseras även en virtuell mötesplats, Mötesplats Gottsunda.

Mötesplats Gottsunda består av tre delar. En blogg där såväl föreningar, organisationer, privatpersoner som kommunen kan skriva inlägg och kommentera saker som rör området. På bloggen finns också ett kalendarium med information om aktiviteter som är öppna för allmänheten. För att stötta utbytet av information mellan Gottsundaborna finns Mötesplats Gottsunda också på Facebook. Utöver detta finns en sida på Uppsala kommuns hemsida där all kommunal information om Gottsunda och Valsätra ska finnas samlad.

- Alla Uppsala kommuns nämnder har i uppdrag att bidra till en positiv utveckling i Gottsunda.

Vi har också en tydlig ambition att stärka möjligheterna till delaktighet och boendeinflytande.

Medborgardialog via olika sociala medier är idag ett naturligt sätt att komplettera direkta

möten. Det ska också bli enklare att ta del av information om alla de positiva saker som redan

händer i området, säger Anders A. Aronsson (FP), ordförande i socialnämnden för barn och

unga.

Mötesplats Gottsunda är ett initiativ från Uppsala kommun som i första hand riktar sig till alla som bor eller verkar i Gottsunda och Valsätra med omnejd.

- Vi hoppas på dubbel effekt, dels at många fler kommer med synpunkter och förslag om hur vi

utvecklar Gottsunda, dels att fler upptäcker och deltar i det breda föreningsliv som finns och

Bloggen: www.motesplatsgottsunda.se

Facebook: https://www.facebook.com/motesplatsgottsunda

Uppsala Kommun: www.uppsala.se/gottsunda

För mer information

Anders A Aronsson (FP), ordförande i socialnämnden för barn och unga.
Telefon: 070-377 50 62

Oskar Jalkevik, redaktör Mötesplats Gottsunda
Telefon: 0736-12 05 69
[email protected]

Detta apropå artikeln i Upsala Nya Tidning torsdag 17 mars 2011.

Upsala Nya Tidning skriver idag i en stort uppslagen artikel under rubrikerna "Våld, missbruk och smuts var barnens vardag" samt "Ingen åtgärd på fyra år" om barn som farit illa. Det är naturligtvis aldrig acceptabelt att barn far illa.

UNTs rubrik ”Ingen åtgärd på fyra år” är helt felaktig. Med "åtgärd" verkar tidningens reporter endast mena omhändertagande enligt LVU/tvångsåtgärder, men socialtjänstens insatser utgår ju till allra största delen från SoL, dvs man är överens med familjen/vårdnadshavarna om vad som behövs. Insatser enligt SoL har gjorts i detta fall.

Om familjen sedan tackar nej ”då familjen säger sig vilja klara situationen på egen hand” eller ”då ingen annan insats önskas av familjen”, då leder det inte direkt till att man går vidare med begäran om LVU. Det görs en ingående prövning (av handläggare, gruppledare och enhetschef) i vad mån situationen är så allvarlig att det är tillräcklig grund för LVU-omhändertagande/tvångsåtgärder. Sådana bedömingar har förstås gjorts även i detta fall. Det kan emellanåt vara frustrerande för socialtjänstens medarbetare att se behov av insatser, men familjen tackar nej och problematiken är ändå inte tillräckligt svår för att räcka för begäran om LVU.

Det aktuella fallet akualiserar, tillsammans med en del andra ärenden, frågan om socialtjänsten har tillräckliga handlingsmöjligheter när det gäller barn som far illa, eller om aktionsramarna skulle behöva vidgas. Men det är inget givet svar på detta, det handlar om svåra avvägningar mellan barnets bästa – föräldraansvaret – rättsäkerhet – integritet. Jag kommer i vart fall att aktualisera problematiken med rikspolitiker/riksdagsledamöter m fl/ som jobbar just med socialpolitik. Till bilden hör även kopplingen med LVM, i det aktuella fallet framgår av UNT att pappan är alkoholmissbrukare.  Madeleine Leijonhufvud, professor em i straffrätt, skrev om detta i DN nyligen http://www.dn.se/debatt/bestraffa-supande-foraldrar-som-satter-barns-liv-i-akut-fara-1.1211445

Tilläggas bör att barnen och mamman, där de är nu (sedan tre kvarts år f ö), verkar ha det bra och utvecklas väl, med fortlöpande professionellt stöd.

I detta fall har det blivit en konflikt mellan olika lagar; diskrimineringslagarna och socialtjänstlagen. För vår del inom socialtjänsten och socialnämnden för barn och unga har barnets bästa alltid högsta prioritet, vi agerar utifrån socialtjänstlagen. I kompletterande föreskrifter från Socialstyrelsen står det bl a "Misstanke om brott mot barn enligt 3, 4 och 6 kapitlen brottsbalken och sådana brott som anges i lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor bör, om det är till barnets bästa, skyndsamt polisanmälas. "

Jag kan tänka mig kritikstormen om man INTE anmält och det sedan visat sig att könsstympning utförts, vilket är ett allvarligt brott i Sverige. "Varför agerade inte socialtjänsten i det här fallet??" är den fråga som naturligtvis ställts av media då. Den frågan vill jag inte attt det ska finnas anledning att ställa!

I det aktuella fallet hade könsstympning lyckligtvis INTE utförts. Men starka misstankar fanns och åklagaren har för sin del sagt att underlaget mer än väl räckte som grund för att inleda förundersökning (vilket är polisens ansvar, inte socialtjänstens). Socialtjänsten kommer även i fortsättningen att följa lagen, dvs anmäla misstankar om brott mot barn. Detta oavsett föräldrarnas etnicitet, religiösa tillhörighet, heteroföräldrar eller samkönade par etc etc. Vi "diskriminerar" och "kränker" föräldrar/vårdnadshavare av alla sorter, utan urskiljning.  Barnets bästa står i fokus, inte föräldrarna.

När det nu visar sig att krocken mellan lagar tolkats på det sätt som de olika rättsinstanserna fastställt, då finns det all anledning för lagstiftarna att agera. Var det verkligen lagstiftarnas mening att vi ska undvika att anmäla misstankar om brott mot barn, i de fall där anmälan kan befaras uppfattas som diskriminering? Det är inte rimligt. Barnets bästa står först. FNs Barnkonvention borde införlivas i svensk lagstiftning. Se dess tredje kapitel!

Anders AA