AAA-vinklar

Har just via TV beskådat första utdelningen av The Birgit Nilsson Prize, som tilldelades Plácido Domingo. Mycket fin ceremoni på Kungliga Teatern (Operan alltså), Camilla Lundberg var charmant som konferencier och Nina Stemme sjöng en aria ur Tristan & Isolde gudomligt vackert. Rappa presentationer hölls om Birgit Nilsson och om pristagaren. Ceremonin hölls den 13 oktober.

En mycket rörd Domingo höll ett fint tacktal, efter att han av kung Carl XVI Gustaf erhållit symbolerna för priset. Domingo avser använda prissumman, en miljon dollar, till Operalia, den verksamhet han själv startade 1993 för att stötta unga, lovande sångfåglar. Första pristagaren 1993 var just Nina Stemme!
All heder åt den som utformat dekoren och scenografin - mycket elegant!

Har nu under hösten under några resor mellan Uppsala och Värmland lyssnad på just Birgit Nilsson, när hon läser upp sina memoarer. Intressant att lyssna till och en extra krydda att höra henne själv läsa. Man förstår bl a att hon måste ha varit en hård förhandlare med operachefer runt om i världen, men att tillvaron inte alltid är så lätt att hantera ens för en världsstjärna.

Birgit Nilsson som Turandot.
Operan Turandot, musik: Giacomo Puccini, libretto skrivet av Giuseppe Adami och Renato Simoni. Urpremiär på La Scala i Milano 1926.

Så har då kyrkomötet, Svenska Kyrkans "riksdag", med stor majoritet röstat FÖR att Svenska Kyrkan fortsättningsvis ska viga två personer som vill manifestera att de älskar varandra, oavsett personernas kön. Kärleken är gränslös heter det, vilket alla med normal uppfattningsförmåga torde ha upptäckt för länge sedan.
Kyrkomötets beslut ligger i linje med det kristna kärleksbudskapet. Jag har svårt att förstå motståndarna, speciellt de som hävdar att öppnar man för samkönade äktenskap så kommer på sikt samhället att dö ut. Men snälla, bara för att man öppnar för samkönade äktenskap OCKSÅ, så innebär det inte att förekomsten av äktenskap mellan kvinna och man försvinner! Det torde för evärdelig tid fortsätta att vara det vanligast förekommande. Risken för uteblivna barnaskaror är obefintlig.

För övrigt hade jag glädjen att i somras vara vigselförrättare, i solnedgången, vid Laholmsbukten, med stillsamt vågskvalp från Kattegatt i bakgrunden. Det var två goda vänner som gifte sig, två kvinnor för övrigt. Tur att de inte inväntade kyrkomötets beslut, då hade jag inte fått glädjen att viga dem!


Foto: Göran Dahlberg

En del av uppdraget som ordförande i Socialnämnden för barn och unga i Uppsala innebär att besluta om stöd och vård av barn och unga i svåra kriser. Man får ta del av deprimerande och hemska livsöden många gånger.

Andra delar av uppdraget är däremot direkt inspirerande och roligt. Som onsdag kväll sista september. Besök på ett av hemmen för ensamkommande ungdomar från andra länder, ungdomar som flytt från oftast mycket svåra och utsatta förhållanden, krigstillstånd t ex. Lite snack med personalen, middag gemensamt med personalen och ungdomarna, sedan en lång pratstund som jag och min kollega Beatrice från nämnden och Individutskott Öster hade med bara ungdomarna, utan personal.

Alla ungdomarna på detta boende har permanent uppehållstillstånd, PUT. De är mellan 15 och 18 år, de äldre av dem vill gärna flytta till egen lägenhet och rå sig själva. Men på detta boende har varje person sitt eget rum, sedan delar man på övriga utrymmen, det ska ju vara som ett hem, så gott det nu går.
Det var flera olika saker som ungdomarna ville diskutera med mig och Beatrice. De trivdes i stort sett, men hade synpunkter på ett och annat. Vilka ungdomar har inte det på hur det är hemma?
Gemensamt verkade också vara att de är ambitiösa. De vill lära sig mer i skolämnena i takt med att kunskaperna i svenska blir allt bättre. De ville också lära mer om Sverige, se mer av sitt nya hemland. Några tränar fotboll flera gånger i veckan, andra är aktiva med annat. Alla kommunicerar förstås via nätet, alla hade förstås egna e-postadresser. Jodå, jag ska skicka de foton vi tog till de vi träffade, som jag lovade.

Varje ensamkommande barn/ungdom har en god man, som det heter, som tillvaratar deras intressen och stöttar som en slags förmyndare, till de blir myndiga. Men man kan fundera på om det inte skulle vara värdefullt att var och en av ungdomarna fick erbjudande om en fadderfamilj. En familj som kunde fungera som extra-släktingar och som brygga till fler, andra kontakter in i det svenska samhället. En familj som blir ett komplement till den fostran som ändå sker på boendet/hemmet för ensamkommande.
Den idén är värd att fundera vidare på.

Nu har jag i vart fall uppdaterat med en del mediaklipp. Men meningen med bloggen är egna texter, det ska komma det lite efterhand nu. Måste ju inte alltid vara långt. Fast det är svårare att skriva kort.