AAA-vinklar

Upsala Nya Tidning skriver idag i en stort uppslagen artikel under rubrikerna "Våld, missbruk och smuts var barnens vardag" samt "Ingen åtgärd på fyra år" om barn som farit illa. Det är naturligtvis aldrig acceptabelt att barn far illa.

 

UNTs redovisning bygger på delar av förvaltningsrättens dom i ärendet, vilket inte ger hela bilden. Men varken jag eller någon annan från socialtjänsten eller nämnden kan gå in och redovisa några detaljer i ett enskilt ärende, vi har att följa sekretesslagstiftningen och hänsynen till den inblandade familjens integritet.

 

UNTs rubrik ”Ingen åtgärd på fyra år” är helt felaktig. Med "åtgärd" verkar tidningens reporter endast mena omhändertagande enligt LVU/tvångsåtgärder, men socialtjänstens insatser utgår ju till allra största delen från SoL, dvs man är överens med familjen/vårdnadshavarna om vad som behövs. Insatser enligt SoL har gjorts i detta fall.

Om familjen sedan tackar nej ”då familjen säger sig vilja klara situationen på egen hand” eller ”då ingen annan insats önskas av familjen”, då leder det inte direkt till att man går vidare med begäran om LVU. Det görs en ingående prövning (av handläggare, gruppledare och enhetschef) i vad mån situationen är så allvarlig att det är tillräcklig grund för LVU-omhändertagande/tvångsåtgärder. Sådana bedömingar har förstås gjorts även i detta fall. Det kan emellanåt vara frustrerande för socialtjänstens medarbetare att se behov av insatser, men familjen tackar nej och problematiken är ändå inte tillräckligt svår för att räcka för begäran om LVU.

 

Det aktuella fallet akualiserar, tillsammans med en del andra ärenden, frågan om socialtjänsten har tillräckliga handlingsmöjligheter när det gäller barn som far illa, eller om aktionsramarna skulle behöva vidgas. Men det är inget givet svar på detta, det handlar om svåra avvägningar mellan barnets bästa – föräldraansvaret – rättsäkerhet – integritet. Jag kommer i vart fall att aktualisera problematiken med rikspolitiker/riksdagsledamöter m fl/ som jobbar just med socialpolitik. Till bilden hör även kopplingen med LVM, i det aktuella fallet framgår av UNT att pappan är alkoholmissbrukare.  Madeleine Leijonhufvud, professor em i straffrätt, skrev om detta i DN nyligen http://www.dn.se/debatt/bestraffa-supande-foraldrar-som-satter-barns-liv-i-akut-fara-1.1211445

 

Tilläggas bör att barnen och mamman, där de är nu (sedan tre kvarts år f ö), verkar ha det bra och utvecklas väl, med fortlöpande professionellt stöd.

Idag den 23 november 2010 har jag i Radio Uppland kommenterat de principfrågor som blivit så aktuella, mot bakgrund av fallet med den somaliska flickan som misstänktes ha blivit könsstympad. Jag stödjer helt den  polisanmälan som kommunen gjorde när de misstänkte brott mot flickan, den som i domstol fälldes för att vara diskriminerande.

 

I detta fall har det blivit en konflikt mellan olika lagar; diskrimineringslagarna och socialtjänstlagen. För vår del inom socialtjänsten och socialnämnden för barn och unga har barnets bästa alltid högsta prioritet, vi agerar utifrån socialtjänstlagen. I kompletterande föreskrifter från Socialstyrelsen står det bl a "Misstanke om brott mot barn enligt 3, 4 och 6 kapitlen brottsbalken och sådana brott som anges i lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor bör, om det är till barnets bästa, skyndsamt polisanmälas. "

 

 

Jag kan tänka mig kritikstormen om man INTE anmält och det sedan visat sig att könsstympning utförts, vilket är ett allvarligt brott i Sverige. "Varför agerade inte socialtjänsten i det här fallet??" är den fråga som naturligtvis ställts av media då. Den frågan vill jag inte attt det ska finnas anledning att ställa!

 

I det aktuella fallet hade könsstympning lyckligtvis INTE utförts. Men starka misstankar fanns och åklagaren har för sin del sagt att underlaget mer än väl räckte som grund för att inleda förundersökning (vilket är polisens ansvar, inte socialtjänstens). Socialtjänsten kommer även i fortsättningen att följa lagen, dvs anmäla misstankar om brott mot barn. Detta oavsett föräldrarnas etnicitet, religiösa tillhörighet, heteroföräldrar eller samkönade par etc etc. Vi "diskriminerar" och "kränker" föräldrar/vårdnadshavare av alla sorter, utan urskiljning.  Barnets bästa står i fokus, inte föräldrarna.

 

När det nu visar sig att krocken mellan lagar tolkats på det sätt som de olika rättsinstanserna fastställt, då finns det all anledning för lagstiftarna att agera. Var det verkligen lagstiftarnas mening att vi ska undvika att anmäla misstankar om brott mot barn, i de fall där anmälan kan befaras uppfattas som diskriminering? Det är inte rimligt. Barnets bästa står först. FNs Barnkonvention borde införlivas i svensk lagstiftning. Se dess tredje kapitel!

 

Anders AA