På väg in i svenska samhället
En del av uppdraget som ordförande i Socialnämnden för barn och unga i Uppsala innebär att besluta om stöd och vård av barn och unga i svåra kriser. Man får ta del av deprimerande och hemska livsöden många gånger.
Andra delar av uppdraget är däremot direkt inspirerande och roligt. Som onsdag kväll sista september. Besök på ett av hemmen för ensamkommande ungdomar från andra länder, ungdomar som flytt från oftast mycket svåra och utsatta förhållanden, krigstillstånd t ex. Lite snack med personalen, middag gemensamt med personalen och ungdomarna, sedan en lång pratstund som jag och min kollega Beatrice från nämnden och Individutskott Öster hade med bara ungdomarna, utan personal.
Alla ungdomarna på detta boende har permanent uppehållstillstånd, PUT. De är mellan 15 och 18 år, de äldre av dem vill gärna flytta till egen lägenhet och rå sig själva. Men på detta boende har varje person sitt eget rum, sedan delar man på övriga utrymmen, det ska ju vara som ett hem, så gott det nu går.
Det var flera olika saker som ungdomarna ville diskutera med mig och Beatrice. De trivdes i stort sett, men hade synpunkter på ett och annat. Vilka ungdomar har inte det på hur det är hemma?
Gemensamt verkade också vara att de är ambitiösa. De vill lära sig mer i skolämnena i takt med att kunskaperna i svenska blir allt bättre. De ville också lära mer om Sverige, se mer av sitt nya hemland. Några tränar fotboll flera gånger i veckan, andra är aktiva med annat. Alla kommunicerar förstås via nätet, alla hade förstås egna e-postadresser. Jodå, jag ska skicka de foton vi tog till de vi träffade, som jag lovade.
Varje ensamkommande barn/ungdom har en god man, som det heter, som tillvaratar deras intressen och stöttar som en slags förmyndare, till de blir myndiga. Men man kan fundera på om det inte skulle vara värdefullt att var och en av ungdomarna fick erbjudande om en fadderfamilj. En familj som kunde fungera som extra-släktingar och som brygga till fler, andra kontakter in i det svenska samhället. En familj som blir ett komplement till den fostran som ändå sker på boendet/hemmet för ensamkommande.
Den idén är värd att fundera vidare på.
Andra delar av uppdraget är däremot direkt inspirerande och roligt. Som onsdag kväll sista september. Besök på ett av hemmen för ensamkommande ungdomar från andra länder, ungdomar som flytt från oftast mycket svåra och utsatta förhållanden, krigstillstånd t ex. Lite snack med personalen, middag gemensamt med personalen och ungdomarna, sedan en lång pratstund som jag och min kollega Beatrice från nämnden och Individutskott Öster hade med bara ungdomarna, utan personal.
Alla ungdomarna på detta boende har permanent uppehållstillstånd, PUT. De är mellan 15 och 18 år, de äldre av dem vill gärna flytta till egen lägenhet och rå sig själva. Men på detta boende har varje person sitt eget rum, sedan delar man på övriga utrymmen, det ska ju vara som ett hem, så gott det nu går.
Det var flera olika saker som ungdomarna ville diskutera med mig och Beatrice. De trivdes i stort sett, men hade synpunkter på ett och annat. Vilka ungdomar har inte det på hur det är hemma?
Gemensamt verkade också vara att de är ambitiösa. De vill lära sig mer i skolämnena i takt med att kunskaperna i svenska blir allt bättre. De ville också lära mer om Sverige, se mer av sitt nya hemland. Några tränar fotboll flera gånger i veckan, andra är aktiva med annat. Alla kommunicerar förstås via nätet, alla hade förstås egna e-postadresser. Jodå, jag ska skicka de foton vi tog till de vi träffade, som jag lovade.
Varje ensamkommande barn/ungdom har en god man, som det heter, som tillvaratar deras intressen och stöttar som en slags förmyndare, till de blir myndiga. Men man kan fundera på om det inte skulle vara värdefullt att var och en av ungdomarna fick erbjudande om en fadderfamilj. En familj som kunde fungera som extra-släktingar och som brygga till fler, andra kontakter in i det svenska samhället. En familj som blir ett komplement till den fostran som ändå sker på boendet/hemmet för ensamkommande.
Den idén är värd att fundera vidare på.
Kommentarer
Trackback