AAA-vinklar

Folkpartiet Liberalerna i Uppsala har sorg. Vår vän och synnerligen aktive medlem, kommunalrådet Leif Sanner, avled onsdagen den 17 mars 2010 efter en längre tids sjukdom. Leif blev 72 år.

I och med hans bortgång förlorar Folkpartiet och Uppsala kommun en av sina mest erfarna och kunniga politiker. Leif var engagerad in i det sista, med framtidsinriktade samtal om översiktsplanen, om miljöfrågor, om regionplanefrågor, om trafikutveckling och mycket annat. Han var alltid väl påläst och pådrivande. Han satte sig in i väsentliga detaljer och hade en förmåga att finna just de viktiga detaljer som är avgörande för helheten.

Men Leif gjorde även stora insatser i det lokala partiarbetet. Det handlade om allt från ledarskap i lokala föreningar till handgripligt valarbetande. Han var vid sin bortgång kassör i lokalföreningen Uppsala Fyris.

Hans gärning för Folkpartiet och kommunen sträcker sig över fyrtio år. Han var kommunalråd, ledamot i kommunstyrelsen och företrädde Folkpartiet i en rad andra sammanhang. Han hedrades häromåret av Folkpartiets partistyrelse med Karl Staaff-medaljen för förtjänstfull gärning.

Men än viktigare är att vi är många som förlorat en god och trogen vän. Vi minns den glade Leif, han som organiserade de glada festerna, den gode sångaren som anförde sången, som var flitig på dansgolvet, som spred god stämning.

Våra tankar går nu främst till Leifs närmast anhöriga, vi delar deras sorg.

Anders A. Aronsson
ordförande Folkpartiet Liberalerna Uppsala Kommunförening

Det här med att resa till andra länder, till nya miljöer, på olika uppdrag, innebär emellanåt fantastiska upplevelser, men även en och annan prövning. Till prövningarna hör definitivt alla procedurer och framförallt all väntetid på flygplatser. Måndag kväll, avresetid 23.55 - nåväl, man kan sova på planet under de fyra, fem timmar resan tar. "Incheckning senast två timmar innan avresa", hmm, inte SÅ kul att sitta på Arlanda mellan 22 och midnatt, men det är väl bara att foga sig. Väl på Arlanda: "Departure delayed until 02.00"!!! Planet jag skulle åka med hade inte ens landat. Det visade sig senare att det landade en stund efter 02.30! Klockan 03.40 lyfte planet med vid det laget tämligen trötta passagerare. Efter en dryg halvtimme serverades en varm måltid, klockan kvart över fyra på morgonen!! Den cateringfirma flygbolaget anlitar skulle dessutom behöva utveckla sin matkvalitet - det som serverades smakade faktiskt riktigt dåligt!
 
Jag satt som vanligt på en fönsterplats, det är lugnast där. Vanligtvis alltså. Upptäckte efter en stund att väggen var lite lös...ett stort sjok av inneväggen satt löst! Men det verkade inte påverka trycket i kabinen. Jag funderade ett tag på om det var ett cabrioletplan, flygbolaget heter ju "Flying Carpet".
Under mellanlandningen i Beirut kom dock en tekniker och lagade väggen lite elegant sådär - med tejp!

Men vi kom ändå fram till slut till Erbil, huvudstad i Kurdiska regionen i Irak. Några intensiva dagar väntar, med möten på ett par ministerier om ett projekt. Mer om projektet en annan dag.

Om du ska till Erbil, så kan jag knappast rekommendera flygbolaget "Flying Carpet".
  

Ja det var en hejdundrande invigningsfest, lördag 1 september, av Uppsalas nya konserthus. Hissnande höga, röda rulltrappor (om nu trappor kan vara hissnande?) upp till foajen med härlig utsikt över Uppsala. När man skådar åt väster är Uppsala slott verkligen dominerande, bilden störs bara av det höga glastaket på Atrium. Närmast konserthuset ligger Sivia-torget....mjaa, ingen vacker syn, men en upprustning av husen lär vara på gång enligt en libanesisk källa med insikt i nejden.
Vaksalaskolan, åt andra hållet, skulle göra sig perfekt med fasadbelysning (driven av miljövänlig el). 

Själva programmet då? Första avdelningen var av hög klass med en världskänd dansk operasångerska, Dam-Jensen, vars stämma jag gärna skulle höra mer av, på en operascen helst. Uppsala Kammarorkester, som nu fått ny hemvist, var en positiv upplevelse. Den största upplevelsen var dock fado-sångerskan Marisa - vilken röst, vilken glöd! I hennes sista nummer ackompanjerades hon inte bara av gitarrer (mycket bra förresten!), utan även av hela orkestern. Maffigt!!! Kvällens höjdpunkt definitivt.
Själva invigningen skedde under första avdelningen. Lena Hartwig och Karolina Hilding höll spirituella invigningstal, sedan kom Gunnar Hedberg. Tillsammans stompade de till med en marskalksstav och därmed var huset invigt. I dagsläget gladde sig såväl tillskyndare som motståndare till bygget åt att kunna inviga huset. Nu finns det, nu gäller det att göra något bra av det.

I pausen serverades en lätt supé, fast det var ganska tunga tallrikar. Å andra sidan var de små läckerbitarna på tallriken tämligen lätta. Turligt nog åt jag lite innan jag gick iväg till konserten, annars hade hungerknorr stört upplevelsen av andra avdelningen. Knorra kunde man dock över bristen på drycker. Ja inte för alla som dricker vin  förstås, men för mig som vill ha alkoholfritt eller lättdrycker som det heter. Varken alkoholfria viner eller lättöl fanns att få. Inte bra! Som nykterist av födsel och ohejdad vana tycker jag ändå inte att Loka är något festligt alternativ.

I andra avdelningen var det Uppsalas egna förmågor som kom till tals, eller till sångs, eller till musiks.. ja, som spelade och sjöng i vart fall. Uppsala kammarorkester, Allmänna Sången, Rebecka Törnqvist, en kurdisk folkmusikgrupp, nyckelharpsspelare... Avslutningen, med alla inblandade i ett specialarrangemang av "Månskensnatt på Slottsbacken", var en värdig och fin slutpunkt.

I reklamen för Uppsala konsert och kongress framhålls att lokalen i bottenplanet, Sal D (föga fantasifullt för övrigt, kunde man inte namngivit salarna efter kulturella Uppsala-profiler?), är mycket flexibel. Det är väl det positiva man kan säga om den. Slipat betonggolv, gråa väggar, glaspartier - inte något trivsam dans- och samvarolokal. Men det gick ju ganska bra att dansa i vart fall, även om musiken kunde varit mer dansant. Det gällde att hålla sig undan från vissa delar av golvet där slipningen varit särdeles effektiv och halkrisken därför uppenbar.
 
Den stora konsertlokalen har förnämlig akustik, så nu finns en stor, bra lokal för musikupplevelser. Universitetsaulan tar brutto många fler åskådare, men om man i ärlighetens namn räknar bort de platser där man inte ser scenen (bakom pelarna såväl på bakre parkett som på balkongen) och de platser där man knappt hör något (större delen av balkongen), så är nog frågan om inte nya konsertlokalen tar in fler som faktiskt HÖR och SER vad som händer på scenen.

Det är dags att starta om, börja på nytt med denna blogg alltså. Några samverkande anledningar i oktober gjorde att bloggskrivandet hamnade i strykklass ett tag.  Sedan har det liksom rullat på utan bloggeri. Inte för att jag haft brist på skrivuppslag, men annat har fått komma högre på prioriteringslistan. Men nu är det dags att köra igång igen.
Inspirationen kom när jag läste ett e-brev som kommit in i en e-postlåda som jag mest använder vid utlandsresor, som reservlåda. Har inte öppnat och läst brev där på nån månad. Där fanns bl a ett brev från en klasskamrat i grundskolan, rentav i låg- och mellanstadiet. Vi har inte haft kontakt på sådär hundra år, nåja fyrtio år åtminstone. Men så har han hittat min blogg och skickar några rader, himla kul! Jag har inte hunnit kolla än var i världen han befinner sig eller vad han gör.

Jag upphör inte att fascineras av de möjligheter som Internet ger. Idag är det så självklart, vi har vant oss snabbt vid att ha omedelbar tillgång till ALLT, NU, HÄR. Det är mindre mödosamt att leta reda på fakta eller söka reda på personer man tappat kontakten med. Tänk så mycket tid vi sparar sammantaget, letartid alltså. Allt kan man hitta på nätet, man kan chatta, ringa, kolla TV, kolla film, jobba via webbgränssnitt, egentligen skulle man ju kunna klara sig utan mänskliga kontakter, allt kan fixas via nätet. Smidigt och effektivt, men fruktansvärt tråkigt och inskränkt. De tankar man har behöver ju bytas och brytas tillsammans med andra.
Utvecklingen verkar inte ha blivit den att alla är instoppade i sina datorer. Konferensbranschen har hyfsade tider, fortfarande har vi möten, träffar, föreläsningar, grupparbeten, bikupor allt vad det heter i syfte att på mer eller mindre organisrade sätt utbyta tankar och perspektiv med varandra. Det mänskliga, personliga mötet kan lyckligtvis inte ersättas. Men underlättas och inriktas på mer utvecklande uppgifter. Det känns betryggande.

...å nu har det blivit vinter! Bilarna på parkeringsplatsen hade ett två decimeter tjockt snötäcke, det tog en bra stund att sopa av bilen och få undan så pass mycket snö att jag kunde köra ut från p-platsen. Måhända får det vara lite vinter ett tag nu, med lite snö och några grader kallt. Snart dags att prova slalomskidorna igen!

En spillkråka slår sig ner en liten bit bort. Den sätter igång att leta godsaker innanför barken på en gammal torr tall, ivrigt borrande i det hårda trädet. Undrar vad hackspettar och spillkråkor har för stöddämpningsfunktion inbyggd i sig? De borde få hjärnskakning många gånger om med tanke på det intensiva hackandet. Men så vist är naturen inrättad att spillkråkan inte får hjärnskakning, den letar glatt vidare efter ärbarheter.

Fågellivet är rikt i skogen, åtminstone i den skog där jag brukar jaga älg. Det blir gott om tid för att filosofera, sitta och vänta på sitt pass, så tyst som möjligt, så man inte skrämmer iväg eventuella älgar på väg just till mitt pass. OM en eller annan älg skulle titta fram bland tallar och granar, då gäller det att snabbast möjlig hitta en bra skottvinkel och sedan sikta och trycka av. Är man inte säker på att träffa blir det inget skott. ”Ingen behöver ångra oavlossade skott”, det är en god devis i vårt jaktlag, säkerheten främst.

En vecka ute i skogen mest hela dagarna, det är ett skönt avbrott i det intensiva livet med jobb och möten övriga veckor under hösten. De gemensamma fikapauserna är en höjdare, det är en orgie i ljuging, återberättande av hur älgar kommit eller inte kommit fram till olika pass, inte bara vid årets jakt. Här glöms ingenting, kommentarer om något misslyckat skott jakten för fem år sedan eller om annat som inträffat för länge sedan förekommer ymnigt. De detaljer man inte kommer ihåg, tjaaa, då får man väl skarva lite. Det hela tilldrager sig ju i Värmland, där gör vi gärna en historia lite bättre genom att bre på om det behövs. Det behövs för det mesta.

Under helgen ägnade jag mig åt vinds- och källarröjning tillsammans med sönerna och f d hustrun. Det blir lätt mycket grejer kvar när man som jag har en tendens att spara på saker. Men jag har blivit bättre på att kasta, inte minst papper.
Det fanns en massa gamla väskor, portföljer och resväskor t ex, mer eller mindre slitna, mer eller mindre fula. Det är ju mode även i väskor. Några ville jag dock spara, väskor förknippade med diverse minnen och upplevelser, eller med affektionsvärde.
Min morfars gamla doktorsväska t ex, en sliten, brun läderportfölj från början av förra seklet. Morfar var inte doktor, utan trädgårdsmästare, han odlade väl sin jord i det som då var utkanten av Karlstad. Han odlade inte bara jorden, utan även själen, undrar hur många böcker han läste under sin levnad, skönlitteratur såväl som filosofiska verk och faktaböcker.
Men här fanns också portföljer, tygkassar och bagar från allsköns konferenser och resor. Från IOGT International World Congress i Zürich 1986 t ex, skulle man kunna berätta en hel del om. Från IOGT Cultural Conference i Colombo, Sri Lanka 1992, eller ICAA-kongressen i Calgary, Canada, undrar vilket år det var, eller ICPA i Nairobi, Kenya, 1982. Till den sistnämnda åkte jag och en kollega en vecka innan, så vi kunde åka på safari till Masai Mara Nationalpark. Parken gränsar till Serengeti nationalpark i Tanzania. Det var enormt att se savannen breda ut sig, hela Rift Valley, fullt med vilda djur. Sebror, elefanter, antiloper, giraffer, strutsar, norhörningar, flodhästar, schakaler, vårtsvin, de fula gnuerna i hundratusental och en hel del annat. En flock med tjugofyra lejon låg och dåsade i en sluttning, vi stannade med bilen bara några meter ifrån, men djuren låg tryggt kvar. Det gjorde de ju rätt i, vi hade enbart ambitionen att iaktta och fotografera. 
Ja, sådär kan minnena forsa fram bara genom att man ser en gammal konferensmapp. 
Men utslitna portföljer och resväskor fick nu ändå bege sig på en sista resa, till återvinningsstationen i Librobäck. 

Nu lördag morgon den 9 september har jag cyklat runt i det fina Svartbäcken, den stadsdel i Uppsala där jag bor. Väl påpälsad med t-shirt, tröja och jacka, ja handskar t o m, gav jag mig ut för lokalt politiskt arbete, i form av att dela ut flygblad i brevlådor. Ganska snart hamnade tröjan i väskan, liksom handskarna. Det är ju fantastiskt sensommarväder, strålande sol och hyfsat varmt. Igår var det höst, kallt och regnigt, men lagom till helgen, med Kulturnatten i Uppsala så är det sol. Skönt för alla helglediga.
Jag missar Kulturnattens begivenheter tyvärr, men anledningen är trevlig. Ska på femtioårskalas hos en arbetskollega.
I Dagens Nyheter visar senaste  opinionsmätningen borgerlig övervikt, om än liten. FP har tappat en del, men det är inget ras. Man kan fortsätta att hoppas...

Jaha, det här är min premiärblogg! Undrar varför jag inte lagt upp en sådan här sida förut, jag tycker ju om allt möjligt. Jag tycker om att tycka dessutom. Stundtals irriterande för de som inte tycker som jag, men  vågar ändå påstå att jag är ganska bra på att lyssna.  Jag är i vart fall inte alltid tvärsäker på allting, det är jag säker på. Nåväl, får se hur väl energin räcker till att skriva här, om det blir ofta eller lite då och då när andan faller på.

Idag, söndag 20 augusti, återinvigdes Gamla Uppsala kyrka efter en lång tids stängning. Det har skett en omfattande renovering av hela kyrkan. Diverse åtgärder som syns, som tvättning av väggmålningar och restaurering av träskulpturer och textilier, och annat som inte ska synas med behövs ändå, som nytt värmesystem och nya elledningar.
Deltagarna i högtiden samlades vid Disagården, Gamla Uppsala hembygdsgård, och tågade därifrån i procession. Först kom en stor samling prelater, med biskop Ragnar Persenius och vår vältalige och kraftfulle kyrkoherde Per-Anders Sölvin i spetsen. Sedan kom ett knappt tjugotal personer i tidstypiska kläder, ett par vardera representerande varje århundrade från 1300-talet till vårt nya årtusende. Där efter en talrik menighet, alla fick inte plats inne kyrkan. Men högtalare försåg de utanför med ljud i vart fall.
Det var en lång mässa, med orgelmusik förstås, fin körsång, psalmsång, textläsning, invigningstal av biskopen, hälsningar från utländska gäster, nattvard.
Jag fäste mig speciellt för dagens textläsning ur Nya Testamentet, hämtat ur Paulus' första brev till korinterna, kapitel tolv, verserna 12 till 25:
12. Ty likasom kroppen är en och likväl har många lemmar, och
       likasom kroppens alla lemmar, fastän de äro många, likväl utgöra
       en enda kropp, likaså är det med Kristus.
13.  Ty i en och samme Ande äro vi alla döpta till att utgöra en och
        samma kropp, vare sig vi äro judar eller greker, vare sig vi äro
        trälar eller fria; och alla hava vi fått en och samme Ande
        utgjuten över oss.
14.  Kroppen utgöres ju icke heller av en enda lem, utan av många.
15.  Om foten ville säga: »Jag är icke hand, därför hör jag icke till
        kroppen», så skulle den icke dess mindre höra till kroppen.
16.  Och om örat ville säga: »Jag är icke öga, därför hör jag icke
        till kroppen», så skulle det icke dess mindre höra till kroppen.
17.  Om hela kroppen vore öga, var funnes då hörseln?  Och om den hel
        och hållen vore öra, var funnes då lukten?
18.  Men nu har Gud insatt lemmarna i kroppen, var och en av dem på
        det sätt som han har velat.
19.  Om åter allasammans utgjorde en enda lem, var funnes då själva
        kroppen?
20.  Men nu är det så, att lemmarna äro många, och att kroppen dock
        är en enda.
21.  Ögat kan icke säga till handen: »Jag behöver dig icke», ej
        heller huvudet till fötterna: »Jag behöver eder icke.»
22.  Nej, just de kroppens lemmar som tyckas vara svagast äro som
        mest nödvändiga.
23.  Och de delar av kroppen, som tyckas oss vara mindre hedersamma,
        dem bekläda vi med så mycket större heder; och dem som vi blygas
        för, dem skyla vi med så mycket större blygsamhet,
24.  under det att de andra icke behöva något sådant.  Men när Gud
        sammanfogade kroppen av olika delar och därvid lät den ringare
        delen få en så mycket större heder,
25.  så skedde detta, för att söndring icke skulle uppstå i kroppen,
        utan alla lemmar endräktigt hava omsorg om varandra.

Det var redan på Paulus tid aktuellt att markera mot diskriminering. Hans budskap är dock klart: "Ty i en och samme Ande äro vi alla döpta till att utgöra en och samma kropp, vare sig vi äro judar eller greker, vare sig vi äro trälar eller fria; och alla hava vi fått en och samme Ande utgjuten över oss."

De bloggläsare som känner mig undrar kanske varför just jag deltog i evenemanget. Jo, i egenskap av ledamot i Gamla Uppsala kyrkofullmäktige samt suppleant i kyrkorådet var det naturligt att delta i en sådan högtidlighet.