Har just sett en riktig skräckfilm: ”Svinalängorna”. Filmen är baserad på Susanna Alakoskis roman med samma namn, regi Pernilla August. Naomi Rapace är utmärkt i rollen som Leena, mamman vars hemska barndomsminnen tränger fram efter ett telefonsamtal. Men starkast tycker jag Tehilla Blad är i rollen som Leena som barn. Hennes förtvivlan över mammans och pappans bråk, hur hon blir den som försöker få något lite i vardagen att fungera, ansvarstagandet för lillebror Sakari, hjälpa den aspackade pappan på fötter….tyvärr en verklighet för många barn även idag. Skräcken lyser ofta i den unga Leenas ögon, en skräck som bubblar upp när hon som vuxen möter sin mamma igen.

Det är en tät film som griper tag, den gör ont, det är fysiskt och psykiskt obehagligt. De priser och utmärkelser som ramlat över filmen känns som välförtjänta.

Omfattningen av alkoholrelaterade problem KAN påverkas

Svinalängorna är ingen underhållningsfilm, det är en film om elände och mänsklig förnedring, med en tydlig orsak – alkoholmissbruk. Verkligheten överträffar dikten heter det – så sant så sant. Det får man klart för sig gång efter gång när man läser socialtjänstens utredningar om barn som far illa. Alla problem är inte att hänföra till alkohol- eller narkotikamissbruk, men en förskräckansvärt hög andel. Förekomsten av psykisk sjukdom och liknande orsaker till bristande föräldraförmåga, det är svårt att påverka. Men alkohol- och narkotikarelaterade problem kan var och en påverka. Det är enkelt, det gäller bara att dricka alkohol mer sällan och mindre vid varje tillfälle. Sammantaget ger det stora positiva effekter.

I en av de utredningar som jag nyligen läst stod det om en nioårig pojke som reagerat starkt på att pappan i det familjehem han bor i druckit en öl. Eftersom man förstått att det inte är bra för killen att familjehemspappan tar en öl ibland så avstår man nu helt från alkohol. Orsaken: Killen kommer från ett hem präglat av att biologiska mamman och pappan missbrukar såväl alkohol- som narkotika. All den rädsla som han upplevt när föräldrarna varit berusade eller påtända befarade han skulle dyka upp igen. Men så blir det inte, han har det tryggt nu. Det är ett bra familjehem som snabbt fångade upp signalerna från pojken.

Barnets bästa i fokus

Jag än inte sett det ”Uppdrag granskning” som handlar om några barn i Sandviken som enligt TV-programmet omhändertogs på alltför lösa grunder. Det är möjligt att det är sant, utan underlag och utredningar är det svårt att bedöma vad som skulle gjorts och inte. Men det allmänna skallet på socialtjänsten ställer jag inte upp på. Socialtjänstens medarbetare har ett vanskligt och ansvarsfullt arbete. De har till uppgift att hela tiden se till BARNETs bästa och barnets perspektiv. Det är inte ovanligt vid förhandlingar om omhändertaganden enligt LVU, Lagen om vård av unga, att föräldrarna är emot, medan advokaten som rättsligt företräder barnet tillstyrker omhändertagande. Det är aldrig lätta beslut att ta, att ansöka om att skilja barnen från föräldrarna. Men när det är tydligt att barn far illa, då kan man inte tveka. Det är för övrigt förvaltningsrätten som beslutar, inte socialtjänsten.

Att höra av sig om befarade problem

Tveka ska man heller inte göra att anmäla till socialtjänsten när man befarar att något barn far illa. Det är en skyldighet för de som jobbar professionellt med barn, men även andra bör höra av sig om man är oroad. Det att visa omtanke om barnet eller barnen. Hellre en utredning för mycket än en för lite.  Om det visar sig att oron var obefogad – bra! Några föräldrar har ifrågasatts, men det var falskt alarm. Men om oron nu VAR befogad? Då var det ju på tiden att någon reagerar, så att ett barn som far illa får hjälp och stöd. Det behöver ju inte leda till omhändertagande, utan till en stödinsats av något slag. Viktigast är att bryta en negativ utveckling på så tidigt stadium som möjligt. Hellre en utredning för mycket än en för lite. För vem kan försvara att blunda med öppna ögon, att se problem, se barn som far illa – men inte reagera?? Det kan i vart fall inte jag försvara. Men ett ingripande som vid närmare utredning visar sig vara obefogat, det kan jag försvara. Hellre en utredning för mycket än en för lite. Det handlar om att alltid ha barnets bästa som utgångspunkt. Inte bara för att det står i artikel 3 i FNs barnkonvention och i svenska lagar, utan att det är något djupt grundläggande och mänskligt att värna om barnen.

Anders A. Aronsson (FP)

ordförande i socialnämnden för barn och unga, Uppsala kommun