Uppsala Konsert och Kongress
Ja det var en hejdundrande invigningsfest, lördag 1 september, av Uppsalas nya konserthus. Hissnande höga, röda rulltrappor (om nu trappor kan vara hissnande?) upp till foajen med härlig utsikt över Uppsala. När man skådar åt väster är Uppsala slott verkligen dominerande, bilden störs bara av det höga glastaket på Atrium. Närmast konserthuset ligger Sivia-torget....mjaa, ingen vacker syn, men en upprustning av husen lär vara på gång enligt en libanesisk källa med insikt i nejden.
Vaksalaskolan, åt andra hållet, skulle göra sig perfekt med fasadbelysning (driven av miljövänlig el).
Själva programmet då? Första avdelningen var av hög klass med en världskänd dansk operasångerska, Dam-Jensen, vars stämma jag gärna skulle höra mer av, på en operascen helst. Uppsala Kammarorkester, som nu fått ny hemvist, var en positiv upplevelse. Den största upplevelsen var dock fado-sångerskan Marisa - vilken röst, vilken glöd! I hennes sista nummer ackompanjerades hon inte bara av gitarrer (mycket bra förresten!), utan även av hela orkestern. Maffigt!!! Kvällens höjdpunkt definitivt.
Själva invigningen skedde under första avdelningen. Lena Hartwig och Karolina Hilding höll spirituella invigningstal, sedan kom Gunnar Hedberg. Tillsammans stompade de till med en marskalksstav och därmed var huset invigt. I dagsläget gladde sig såväl tillskyndare som motståndare till bygget åt att kunna inviga huset. Nu finns det, nu gäller det att göra något bra av det.
I pausen serverades en lätt supé, fast det var ganska tunga tallrikar. Å andra sidan var de små läckerbitarna på tallriken tämligen lätta. Turligt nog åt jag lite innan jag gick iväg till konserten, annars hade hungerknorr stört upplevelsen av andra avdelningen. Knorra kunde man dock över bristen på drycker. Ja inte för alla som dricker vin förstås, men för mig som vill ha alkoholfritt eller lättdrycker som det heter. Varken alkoholfria viner eller lättöl fanns att få. Inte bra! Som nykterist av födsel och ohejdad vana tycker jag ändå inte att Loka är något festligt alternativ.
I andra avdelningen var det Uppsalas egna förmågor som kom till tals, eller till sångs, eller till musiks.. ja, som spelade och sjöng i vart fall. Uppsala kammarorkester, Allmänna Sången, Rebecka Törnqvist, en kurdisk folkmusikgrupp, nyckelharpsspelare... Avslutningen, med alla inblandade i ett specialarrangemang av "Månskensnatt på Slottsbacken", var en värdig och fin slutpunkt.
I reklamen för Uppsala konsert och kongress framhålls att lokalen i bottenplanet, Sal D (föga fantasifullt för övrigt, kunde man inte namngivit salarna efter kulturella Uppsala-profiler?), är mycket flexibel. Det är väl det positiva man kan säga om den. Slipat betonggolv, gråa väggar, glaspartier - inte något trivsam dans- och samvarolokal. Men det gick ju ganska bra att dansa i vart fall, även om musiken kunde varit mer dansant. Det gällde att hålla sig undan från vissa delar av golvet där slipningen varit särdeles effektiv och halkrisken därför uppenbar.
Den stora konsertlokalen har förnämlig akustik, så nu finns en stor, bra lokal för musikupplevelser. Universitetsaulan tar brutto många fler åskådare, men om man i ärlighetens namn räknar bort de platser där man inte ser scenen (bakom pelarna såväl på bakre parkett som på balkongen) och de platser där man knappt hör något (större delen av balkongen), så är nog frågan om inte nya konsertlokalen tar in fler som faktiskt HÖR och SER vad som händer på scenen.